Maliiina

Har haft en underbar dag tillsamman med nära och kära, dopet gick galant och middagen flöt på.
Ändå känns det inget vidare. Låg och funderade när jag insåg att det var längesen jag var glad, på riktigt alltså.
Givetvis är den bästa stund jag någonsin upplevt när jag höll Edwin för första gången men det senaste har det mer än ofta känts tungt, och framförallt ensamt.
Jag beundrar verkligen de mammor som är ensamma, fast det kanske är lättare att vänja sig när man vet att man alltid är ensam.. inte vet ja?! De ensamma mammor jag känner är iaf kanonmammor, helt underbara.

Har alltid haft svårt för att prata om känslor, att visa mig svag. Men för att kunna bli stark, måste du visa dina svaga sidor. Att blogga hjälper faktiskt, du släper människor inpå livet utan att släppa kontrollen. Jag skriver om det jag känner för, precis så som jag vill. Är det inte det en blogg är till för?
Visst jag kan skriva om andra saker, får tusentals läsare.. men till vilken nytta?

Pratade med mamma förut som tyckte dopet blev så fint, så lyckat.
Det enda jag kände var lättnad, lättnad att det äntligen var över eftersom jag inte gillar att arrangera sånt här. Gud vet vad jag hade gjort om inte Hasses mamma hjälpt mig. Tror mamma blev lite paff men jag orkade inte låtsas att jag tyckte något jag faktiskt inte gör.
Detta betyder inte om att jag inte uppskattade dopet,middagen, gästerna och gåvorna. Det gjorde jag,till 110%!
Det här handlar om mig, hur jag känner. Och jag är evigt tacksamma till alla som gjorde detta till en minnesvärd dag för Edwin och oss.
Nog om det.

Ska slå ihjäl ett par timmar nu.
Go natt.